aniviel

Jag har beslutat mej för att ta långlunch idag. Jag har en del saker att greja med hemma som verkligen inte kan vänta till fredag då jag är ledig. Mitt kök har sett ut som ett bombnedslag, men jag plockade lite förut så nu ser det bara ut som södra Sverige efter Gudrun.

Sen känner jag att jag behöver fokusera på att varva ner lite. Tempot är väldigt högt just för tillfället och jag måste lära mej att slappna av. Jag är väldigt dålig på sånt känner jag. Tänkte ta en kort prommenad vid älven om ett par minuter. Jag ska bara fixa lite noter och skicka iväg dom för jag har haft dåligt samvete över dom i flera månader nu så det är dags att göra något åt det.

Helgen har jag ju som sagt spenderat hemma. Åh, vad fantastiskt det var!
Och i söndags så var jag i kyrkan. Jag gick mest dit för att Alf är präst i Mangskog nu och han är så bra. Jag älskade verkligen hans predikan! Jesus är vårt hopp var temat...
Hans predikan fick mej att tänka på en psalm, nummer 270. Den psalmen har följt med mej de senaste 5-6 åren. Texten är så här:

När ingen ljusning alls jag finner,
när natten aldrig vill ta slut,
när all min kraft, mitt hopp, försvinner,
när all min tro vill slockna ut,
när marken rämnar för min fot
var finns ett fäste för min tro?

Du, Herre, lindra kan min smärta.
I tvivlets natt är du mitt ljus.
Du tröstar själv mitt sorgsna hjärta,
med glädje fyller du mitt hus.
Du är mitt fäste och min grund,
du räddar mig i tvivlets stund.

Till dem som sörjer och som klagar
du kommer än med glädjens bud.
Du fyller deras tunga dagar
med hopp och tillförsikt från Gud.
Vid deras sida fast du står.
Din godhet varar år från år.

Du är min tröst i natt och fara:
ur mörkret skall din morgon gry.
Ditt rike skall du uppenbara
och tvinga nattens skuggor fly.
På mörkrets välde gör du slut
och leder mig i mörkret ut.

Jag älskar den här psalmen och fortfarande så säger den mej så mycket och jag rörs till tårar var enda gång jag läser den! Första versen har suttit etsad fast i min hjärna och en kväll så gick den bara runt. Jag kände att jag var tvungen att få ur mej det jag tänkte och då skrev jag en dikt, eller det var en dikt till en början och sen kände jag att det var en bön. Men den ska jag inte skriva här... det blir så långt då ;)
Men den här psalmen alltså...
Texten är helt fantastisk. Och alltid när jag har det jobbigt eller mår dåligt så kommer jag tillbaka till den...
Det är helt otroligt vilken påverkan den har haft på mej egentligen.

Nej, nu ska jag göra klart och ta mej en lite prommenad i grådiset.

All kärlek!
           // Jenny